Huset

Dom Levande är dom Dödas minne

Det står ett hus utanför vår stad. Väggarna är halft ihoprasade, putsen färgad grågrön av mögel, bjälkar som bågnar under det solida stentakets vikt. Tre stycken våningar, en vind, en källare.

Utanför vår stad står ett hus. Fönster är gapande hål, vrålande munnar som ber om mat, den massiva ekdörren hänger på sned, sönderrostade gångjärn, bedjandes dig att stiga in och ta del av det som det en gång var.

Huset står på en kulle utanför vår stad, omgiven av bokskog lika gammal som floden som forsar fram bakom huset. Evig. En krackelerande mur sluter tätt kring trädgården med dess statyer och syrénbuskar som lever sitt eget liv under den stormiga himlen. Krocketset ses ruttna brevid det rostiga utomhusbordet.

Utanför vår stad står ett hus ingen besöker längre. Man vet att det i foajen ligger ett grå-vitt fiskbensmönstrat marmorgolv, sprickor och ogräs som växer rätt upp genom golvet som om dom försökte nå den enorma sol som är kristallkronan i den en gång så prunkande entrén. Man vet att väggarna är täckta av mönstrade sidentapeter som långsamt lossar från väggarna.

Där står ett hus, ensamt utanför en liten stad. Nära nog för att ses uppe på sin kulle, tillräckligt långt bort för att inte vara mödan värd att titta närmare på. Om du kommer till vår stad, om du frågar oss kommer vi svara att vi inte vet varför ingen rustat upp huset eller vem det en gång tillhörde. Men vi vet.
Där uppe på kullen, i huset, innanför den messiva ekdörren, uppför dom av röd matta täckta dubbla trapporna till salarna och salongerna, inuti dess skrymslen, uppe i dess vind och nere i dess källare, där utanför vår stad - Det som hände där har aldrig hänt, för ingen vill minnas det. Vi vet alla, men ingen minns.

Om du går dit en kväll kan du kanske höra dom. Du hör dom fortfarande som om dom inte visste vad som har hänt, som om dom inte heller minns det som en gång förvandlade navet i vår stad, societetens hemvist, till den här ruttnande reliken av en tid som aldrig kommer igen.
Du kan höra klingande glas som serveras av en trio serveringspersonal, alla av hatat folk. Du kanske hör spröda toner från en ung solist, en kvinna som sålde sin själ för att få sjunga ackompanjerad av en orkester av musiker som förlorade sina hjärtan för sin musik. Du kanske hör skrattande röster från en bättre klass som alla gav sin heder för sin stolthet.
Du kanske får se ljus från fönster, människor i den prunkande trädgården eller dom välansade rosenbuskarna och syréenerna som svajar i den eviga oktoberbrisen.

Dom minns inte för att vi inte kommer ihåg. Vi har glömt, inte av skräck eller skam, utan av stolthet. Om dom minns det som hänt, om dom minns varför, om dom bara skulle förstå skulle dom slippa.

Huset
Allt utspelar sig i ett hus på en kulle utanför en liten stad i Europa. Spelarna är en samling societetsmänniskor som alla är dömda att leva vidare i det ruttnande skalet, fångar av sin oförmåga till att minnas varför dom en gång fastnade här. Sedan länge döda andar som inte kan fly sitt helvete eller ens uppfatta helvetet dom lever i.
Målet är att fly, att undkomma genom att minnas varför man är här och det kan bara göras genom att spelare kollaborerar att skapa en bakgrund, en kontext till en karaktär.
Spelarna har en karaktär som vistas på festen, men allt eftersom spelet fortgår får dom flashbacks som sköts av andra spelare som ska bygga vidare på karaktären och skapa ett brott, nåt oförlåtligt för denna att minnas. Efter att minnat har återvänt bit för bit ska karaktären sona sitt brott eller ångra det på något sätt. Först då släpps han eller hon fri.

Samtidigt som detta sker är det ett spel om intriger mellan spelarna. Samma drama spelas upp kväll efter kväll (vilket sjlvklart skiftar efter speltillfälle) och det gör att spelledandet sköts av två eller tre olika grupper. SL som sköter grundintrigen och har huvudansvar för att allt flyter på och spelare som sköter flashbacks om konflikter kring en karaktärs minne.

Man har tre stycken värden som man håller koll på "Minne", "Håg" och "Stolthet". Det förstnämnda börjar alltid på noll, men byggs på allt eftersom spelet fortsätter, det andra är mer en allmän siffra för att se hur mycket mer man kan anstränga sig, en sorts viljepoäng. Det sistnämnda är något som börjar högt men som ska sänkas till noll. En sorts syndaförlåtelse. När Minne är på topp och Stolthet på Noll avslutas spelet för den karaktären.