Subcity, The Native

The Native

"Alienation is my Nation!"

Ljudet av skottlossning ekar mellan husfasaderna i smutsgul sten in genom ditt sovrumsfönstret, du hade inte vaknat om du bara kunnat sova, men hungern sliter i dig. En kokplatta står på ett plastbord i hörnet, du kokar lite pasta, kan knappt vänta. Igår förvandlas bit för bit till idag med solens uppgång. En lilarödgul sörja som klättrar upp förbi hustaken och som snart kommer färga himlen blå och stirra ner från himlavalvet över resterna från dom synder som begåtts under natten. Om nån timme ska du till jobbet, du borde verkligen sova men käket först och sen lite sömn. En snabb promenad till jobbet i McDonaldsbuilding, du städar där. Du har sett vad dom gör där, det är precis som här. Städa av kokainresterna från badrumsbänken. Tvätta bort spermafläckarna från det polerade granitgolvet i mottagningshallen. Blodfläckar i köket på våning 22. Ett lik från nån tjej som istället för betalt fick en kniv i magen när hon sugit klart. Visst det är hemskt, men vad faen ska du göra? Du behöver pengarna, det är en stabil inkomst och om några år kanske du får ett green card så du kan ta jobb utanför Subcity. Så du putsar bort kokainet, polerar granitgolvet rent, lyfter ur blodfäckarna från skiffermosaiken i köket, släpar horan till grändan utanför och dammsuger heltäckningsmattan tills allt är rent, fint, polerat och perfekt. Det är den enda skillnaden mellan deras korridorer och avenyer och era gränder och trappuppgångar, dom har nån som städar undan bevisen.

Tre skott; bröstkorg, huvud och den smutsgula väggen bakom honom. Din calico studsar i handen, din brorsa säger alltid att du borde skaffa en mindre pistol, han säger att du är för liten för en 9:a. Fuck him, vad vet han? Du kollar snabbt runt dig så ingen är på väg. Nån tittar ut från ett fönster på fjärde våningen, vem faen är uppe vid den här tiden? Det måste vara nån Blue som ska jobba. Cripskillens blod glider ut som en röd silkesmatta över cementen, grå sketen cement färgas om till rött, trottoar blir till premiärentréns röda matta i ditt sinne, kamerablixtar färgar mörkret i periferin vitt. Vitt och rött - alla vill se O-cut, alla vill fota dig, alla vill veta vilken modell av Vintagebil du kom dit med, alla vill läsa om vilken kvinnlig skådespelare du bangar nu, alla vill se bilder på dig när du ler mot en kameraman du inte kan se i motljuset. Du rycker dig loss från den behagliga fantasin tillbaka till den kalla verkligheten klockan halv fem på morgonen på Hepburn street och flyttar dina fejkade vita Nikés innan blodet når dom, lutar dig fram och länsar hans fickor på pengar, vapen och andra värdesaker. Vänder dig om och springer iväg, han borde inte kommit hit, det är inte ditt fel att han är död, han borde ha hållt sig till sina kvarter.

Det skulle ju inte bli så här, det river i magen, smärtan är outhärdlig, men du kan inte röra dig. Han var vacker, hans kostym var ren och struken, som borstat aluminium, grå. Hans leende var vitt, rakt, rent. Hans hem var högt upp, dyrt område, fin fasad och röd matta i entrén där en välklädd vakt hälsade honom vid namn. Hans lägenhet låg på 22:a våningen, stenmosaik på golvet, manhattangrå handtryckt tapet i hallen, mässingshandtag, subtil belysning av gömda spots, solid granitfont på spisen. Mjuk klassisk jazz från dolda Bang Olufssen högtalare. Hans röst var len, mjuk och behaglig. Han stönade och för varje pulserande stön blev hans röst grövre. Du satt på knä i köket. Ren smärta i buken, en gång, två gånger, han kommer, tre gånger. Ditt skydd. Skulle han inte vara här? Han väntade ju tre kvarter bort. Hepburn street. Skulle han inte med? Du ligger där, orörlig, kan inte röra dig, paniken samlas som en stormvind i halsen. Han ler mot dig där du ligger på golvet och går. Allt blir mörkare och mörkare när du tittar på hur solen går upp utanför köksfönstret. Himlen blir mer och mer ljus. Lila-Rött-Gult-Blått. Solen kastar en ljus kvadrat över mosaiken den glider bort från spisen mot kylen via din kropp. Du är inte här längre när solljuset når ditt ansikte.

The Ganger (H2, E2, I2), 14th Street to the death! Du föddes här, i ett sovrum i din morsas hus. Hon var med i 14th Street Capucheros, din farsa var med 14th Street Capucheros, du är med i 14th Street Capucheros och dina ungar kommer vara det med. För det mesta gör ni inte så mycket, ni ligger under Bloods över lag så ni försvarar delar av deras område, säljer drogerna ni köper av dom och skjuter av inkräktare. Större delen av tiden festar ni. Åker ner till Highrise, fixar lite ho's och drar i er lite skit. Visst man lever inte länge, men vad gör det när man lever väl den tid det blir?

Blue (H2, E2, I2), Jobbjobbjobb, visst det är inte kul. Men vadfaen du har en möjlighet till en framtid åtminstonde jämfört med dom där jävlarna som bara åker runt och säljer droger och skjuter varandra. Det finns en liten snäv chans att du kommer vara en av dom få som klarar sig ur den här jävla staden och det är ett mål värt att kämpa för. Värt att lida för och värt att döda för.

The Hussler (H2, E1, I3), jobbet på Tusks är inte perfekt. Visst det är skoj att nån uppmärksammar dig för att du är snygg, du vet att du är snygg. Problemen kommer när dom vill ha mer än bara en lapdance vilket du inte ställer upp på. Det är inte inskrivet i ditt kontrakt eller nåt att du ska knulla kunderna, men det är liksom lätt att bli av med jobbet om nån klagar på en. Så du har alltid med dig rohypnol, alltid. Det gör dom medvetslösa, dom glömmer rätt mycket av det som hänt och med lite kreativitet kan du få dom att tro att dom verkligen har haft sex med dig. Perfekt - och vilken dricks dom ger när dom är medvetslösa. Kruxet är att många av dina kunder har blivit stammisar... är det för dig eller drogen är frågan?

Säljaren (H2, E1, I3),

Human Research Subject (H1, E3, I2),

Bodyguard (H3, E2, I1),

Cabdriver (H3, E1, I2),

Underhållaren (H1, E2, I3),

Teknikern (H2, E3, I1),

Hitman (H3, E1, I2),

Terroristen (H2, E2, I2),

Primitive (H3, E2, I1),